ROSOR (Rosa) Ett bra val, men kom ihåg att lämna gott om plats mellan rosen och pionen. Båda har glupska rötter och rosen snor lätt åt sig all näring den kan. Bäst att plantera rosorna med luktpioner, som är tåligare än hybriderna och kan ta för sig.  Rosor och luktpioner trivs i likadana jordar, lätt leriga, näringsrika, genomsläppliga. Storvuxna busk- och klätterrosor och rosor som gör rotskott planterar du helst någon annanstans än nära pioner.

CLEMATIS (Clematis) Passar fint tillsammans med pioner, och de gillar, precis som rosorna, likadan jord och gödsling som pionerna. Icke-klättrande sorter passar som handsken mellan pionerna; om du inte vill ha ett enkelt stöd (kan lätt tillverkas av bambu, pil eller bitar av armeringsjärn) kan de låga sorterna lägga sig vackert på pionbuskarna och eftersom de blommar senare, ser busken ut som om den hade   fått en andra blomning. Många helbladiga klematis (Integrifolia-gruppen) passar fint mellan pionerna tack vare sin låga höjd. Några undantag: styvklematis (C. recta) och C. heracleifolia-gruppens rotsystem blir omfattande, och själva buskarna stora och yviga. Utan kraftigt stöd lägger de sig gärna på närliggande perenner och pioner och hindrar ljuset och den så viktiga luftcirkulationen runt pionen.

LILJOR (Lilium) Krolliljorna (L. Martagon-gruppen) blommar först av alla liljor, några samtidigt med pionerna. Liljorna passar fint tillsammans med pioner, eftersom båda uppskattar relativt torr ytjord och tycker om benmjöl. Den allra sista liljan i blom är praktliljan (L. speciosum) som finns i rosa och vitt. Den brukar blomma långt in i september i zon 1-3.

VÅRLÖKAR  Mellan, framför och bakom pionerna kan man plantera vårlökar (krokus, tulpaner, narcisser, våririsar… När de blommat över, har pionernas bladverk blivit frodigt och i deras skydd och skugga kan lökväxternas bladverk vissna i lugn och ro. Såsom liljorna, uppskattar även vårlökarna torr ytjord och benmjöl, och eftersom man ytterst sällan behöver vattna väl etablerade pioner, trivs lökarna, som inte tycker om blöt jord, i deras närhet.

KNÖLVÄXTER  Dahlior (Dahlia) är de knölväxter som oftast planteras i rabatten, och de kräver väldigt mycket energi och näring. Plantera inte för nära pionerna, eftersom den lilla knippe rötter du planterar på försommaren kommer att förvandlas till en säckfull med näringshungriga knölar och du får gräva mycket när det är dags att ta upp dahliorna för vintervila. Dahliorna är vackra med sina något stela, pampiga blommor, men plantera inte dem för nära pioner.

Dagliljor  (Hemerocallis)  Dagliljorna bör delas regelbundet för att fortsätta blomma fint, vilket gör dem mindre passande grannar till pioner. Om du håller ett ordentligt avstånd mellan plantorna så pionens rotsystem inte störs av uppgrävning av dagliljan, går det bra. Pionrötterna tycker om ett lugnt liv, och att gräva runt dem är inget de uppskattar.  Sår och hack i de tjocka, lagrande rötterna kan lätt bli inkörsportar till svampsjukdomar.

Nävor (Geranium) Det finns flera nävor vars rotsystem är invasivt, bl.a. blodnävan (G. sanguineum), men om man lämnar gott tom plats för den, fungerar det bra tillsammans med pioner. Andra aningen jobbiga nävor är liten flocknäva (G. x cantabrigiense) och brunnäva (G. phaeum). Det finns vackra, mindre aggressivt spridande nävor som är fantastiskt fina tillsammans med pioner. Många sorter kan klippas ner efter blomningen och de återkommer med en ny, något sparsammare blomning. Som bonus har många nävor mycket fina höstfärger.

Solhattar, rudbeckia  (Echinacea, Rudbeckia) Dessa perenner trivs utmärkt i pionrabatterna, bara ytjorden är mycket genomsläpplig. Även små slänter passar solhattarna bra. Det lönar sig att plantera solhattarna på försommaren, då de hinner etablera sig ordentligt inför vintern. De tycker inte om stående vinterfukt. Om du skaffar solhattar på sensommaren, då butikerna lockar med stora, blommande exemplar, är det bäst – även om det svider – klippa ner dem. Då har rötterna en bra chans för bättre etablering. Alternativt kan du övervintra dem i krukor i sandig jord i växthuset eller någon annanstans där de inte utsätts för vinterblöta. Tyvärr finns det sorter som inte klarar sig, hur mycket man än pysslar om dem.  Tumregeln ”blommar sent, planteras tidigt och tvärtom” passar bra till solhattarna.

Flox (Phlox)  Flox-gruppens perenner är viktiga för varje trädgårdsälskare. Höstflox (P. paniculata) ger färgglädje då de flesta perennerna redan givit upp. Tyvärr är rotsystemet snabbt spridande, så håll koll på dess framfart. Rötterna söker sig gärna bland andras och den näringsrika jorden i piongropen är ett populärt mål.  Håll ett ordentligt avstånd när du planterar! Välj sorter som är motståndskraftiga mot mjöldagg.  Krypflox, P. stolonifera, är en vacker, krypande flox, som sprider sig relativt snabbt, dess ytliga rotsystem stör inte pionerna. Dess blommor är verkligen vackra, och den kan planteras framför och mellan större perenner. Mossflox, P. subulata, trivs i de torra rabattkanterna, sprider sig snabbt. Finns i alla möjliga färger och nyanser, även tvåfärgade. Den är låg, tålig och grönskar länge. Det finns fler, fina floxsorter, men alla har en sak gemensamt: de mår bra av att bli delade då och då.

Primulor, vivor (Primula)  Det finns otaliga vivor, vissa trivs i sur, andra i kalkhaltig jord. De flesta kräver något fuktig och näringsrik plats att växa i.  Trädgårdsaurikel, P. x pubescens, passar fint i rabattens förgrund. Den sprider sig snabbt och delas efter blomningen. Andra sorter, som gullviva (P. veris), bollviva (P. denticulata), rosenaurikel (P. hirsuta), P. prolifera, purpurviva (P. saxatilis) och praktviva (P. sieboldii) kan med fördel användas som kantväxter. Deras blad håller sig fina länge, de sprider sig snabbt. Många blommar om på hösten om vädret är milt. Rotsystemet är ganska ytligt och stör inte annan växtlighet. Det lönar sig att dela dem regelbundet, blomningen blir rikare och du belönas med flera fina plantor.

Sippor (Anemone)  Denna grupp består av många olika arter och sorter med olika blomningstider, här nämner vi bara några.

På våren gläds vi över vitsipporna (A. nemorosa), vårens budbärare. Vitsippsgruppen blir allt större när olika korsningar kommer till marknaden. Det finns ljusblå och ljusrosa, vita, fyllda, grönstrimmiga, helgröna… Vissa sorter sprider sig snabbt, men de är lätta att hålla i schack – rotsystemet är ytligt. Hela plantan vissnar ner efter blomningen, efter midsommar syns inte ett spår efter plantan. De passar utmärkt att plantera mellan pionerna. På sommaren blommar bäckanemon (A. rivularis) med sina vita blommor med blå ståndare. ovat ihastuttavia valkoisine kukkineen, joiden heteet ovat siniset. Flikanemon (A. multifida) finns som både lila och röda nyanser och med vita blommor. De trivs bland pionerna i den torra ytjorden.  Glansanemon (A. levellei) är en av de vackraste med sina lila ståndare. Kräver en något skuggigare växtplats än andra sommarblommande anemoner, och trivs även med hostor och ormbunkar. Höstanemoner (A. hupehensis) är en helt annan sak. Underbart vackra, sirliga svävar de över rabattens övriga invånare. Rotsystemet är starkt, djupgående och nästan omöjligt att bli av med. Plantan, som kräver något fuktig växtplats, sprider sig med både frön och rötterna, och där de trivs, kan de göra en revolution och stöta bort andra, känsligare växter. Många säger dock att deras höstanemoner inte sprider sig eller att de har svårigheter att få dem att trivas. Men om de trivs… då får man hålla ett öga på dem.

Lavendel (Lavandula)  Lavendelruggarna är de torra, soliga rabattkanternas växter, till glädje för både ögat, näsan och pollinerande insekter. På kallare områden rekommenderas vintertäckning med granris. De är lätta att föröka, ta klacksticklingar i samband med vårklippningen.  Den täta, mörkt lilablå ’Hidcote Blue’ är en av de bästa, omåttligt populär bland bin, humlor och fjärilar. Den finns även i vitt (’Alba’) och rosa (’Rosea’) och i olika blå nyanser (bl.a. ’Munstead’). Skärmlavendel (L. stoechas) och sommarlavendel (L. multifida) klarar inte våra vintrar, men de kan tas in i sina krukor och förvaras frostfritt.

Irisar (Iris)  Av alla skira, pampiga, vackra irisar är strandirisar (I. sibirica) och rabattirisar (sibirica-gruppen) de vanligaste tillsammans med trädgårdsirisar (Germanica-gruppen). Andra vanliga är tuvirisar (I. setosa), dvärgirisar (I. pumila), småirisar (Pumila-gruppen), japansk iris (I. ensata), glansiris (I. laevigata) och den även vildväxande svärdsiris (I. pseudacorus). Irisar planteras ytligt i genomsläpplig jord, och deras rötter stör inte andra perenners. Det kan dock bli problem om irisarna blir många, att deras breda blad hindrar luftcirkulationen runt pionerna. Begränsa antalet eller plantera dem på ett ordentligt avstånd från pionerna. Irisar är vackra och deras tidiga grönska ger extra fräschhet till trädgården, och man vill inte vara utan dem.

Alunrot, klockvippa (Heuchera, Heucherella)  Det täta växtsättet av dessa två perenngrupper hindrar effektivt ogräsens framfart på rabattkanterna. De finns i alla möjliga former och nyanser, från gräddgul-orange till nästan svart. Brokiga, prickiga, randiga, ja, det finns tiotals att välja mellan. De trivs bra i pionrabattens utkant, och kräver mycket lite skötsel.  I en genomsläpplig växtplats klarar de vintern bra. Kan med fördel delas efter ett par säsonger.

Trebladsspira (Gillenia) En gillenia i pionrabatten är som kronan på verket! Dess sirliga vita blommor kompletterar pionens något tyngre skönhet, och efter blomningen kommer de fina orange-röda höstfärgerna.  Det finns även en rosa gillenia, men den är inte lika rikblommande som den vita..

Nejlikor (Dianthus) Olika nejlikor, som backnejlika (D. deltoides), fjädernejlika (D. Plumarius-gruppen) är för alla bekanta, tåliga växter. Växtplatsen bör vara väldränerad och solig, vilket innebär att pionrabattens kant passa dem väl. Backnejlikan sprider sig lätt med frön, och den finns i olika rosa, lila och vita nyanser och kombinationer. Fjädernejlikan är speciellt känslig för vinterväta, så växtplatsen måste vara väldränerad. Borstnejlikorna (D. barbatus) är tvååriga, de blommar året efter sådd. Fröplantor kan dyka upp lite här och var, och färgskalan är bred, det finns även flerfärgade.

Klockor (Campanula)  Mjölkklockorna (C. lactiflora) är oftast höga och tätväxande, höjden varierar mellan 80 och 120 cm. De högsta behöver något stöd. Rikblommande, med vackra, smala blad är de populära som bakgrundsväxter i perennrabatterna. En av de ståtligaste och vackraste är sorten ’Loddon Anna’, med sina vackert ljust lilablå blommor som är perfekta i buketter. Efter blomningen ska man klippa ner plantan, den kommer igen med en sparsammare blomning under sensommaren. Stor blåklocka (C. persicifolia) är en 80 cm hög, blå eller vit klockväxt, och som de flesta klockorna, ska ’även den klippas ner efter blomningen, inte bara för att de ska blomma om, utan även därför att de frösår sig yvigt.  Den via sorten ’Alba’ fröar inte av sig lika mycket.

Den tvååriga mariaklockan (C. medium) var en vanlig syn i trädgårdarna förr, men det kan vara det att man får vänta på blomningen ett helt år som gör att den inte längre är så populär. Med sitt stadiga växtsätt och vackra färgskala passar den fint i perennabänken.

Stjärnflocka (Astrantia)  Vanligtvis finner man bara två sorter i plantskolorna, den vanliga stjärnflockan (A. major) och den kaukasiska stjärnflockan (A. maxima). Den förstnämnda finns i olika färger, från vitt till gröntonad och mörkt vinrött till rosa. Den kaukasiska stjärnflockan har större blommor i matt rosa färg, och den trivs överallt, även i lerjord. Stjärnflockan passar med pioner, bara man kommer ihåg att klippa bort vissna blommor innan de går i frö, annars har man småplantor överallt.  Trevligt oregelbunden, grönvit ’Shaggy’ har ganska stora blommor, och mörkröda ’Ruby Wedding’ är en korsning mellan alpstjärnflockan och den vanliga stjärnflockan, det svenska namnet är röd stjärnflocka (A. carniolica x major). Andra korsningar är ’Lars’, ’Moulin Rouge’ och ’Hadspen Blood’.

Aklejor (Aquilegia)  Aklejor finns i alla möjliga former och färger, den vanligaste är den mörkblåa sorten (A. vulgaris) som frösår sig generöst och trivs överallt. Aklejor har sporrar, och längden av dessa beror på sorten. De längsta har A. cultorum-gruppens aklejor. Bred färgskala, även tvåfärgade finns, är den här plantgruppens trumfkort. De gillar inte blåsiga växtplatser, så de passar väl att planteras intill pionernas frodiga bladverk.