Professorn och hans pioner av Tom Fischer

Pionisten®

Svenska Pionsällskapet

The Swedish Peony Society

”Att inse att man inte är ensam (och inte är värst)

är redan det värt avgiften...”

 

(En av våra piongalna medlemmar om medlemskapet i Pionsällskapet)

 

 

 

 

 

Professorn och hans pioner av Tom Fischer

 

Den första Saunders-pionen jag någonsin planterade för många år sedan, var en ’Late Windflower '. Då hade jag aldrig hört talas om dess uppfödare, professor A.P. Saunders, inte heller visste jag mycket om pioner i över huvud taget annat än att de delades in i två huvudgrupper, örtartade pioner och trädpioner. Jag beställde en ’Late Windflower’, förmodligen eftersom jag gillade namnet. När den äntligen blommade, visade den sig vara fängslande annorlunda än de pioner jag tidigare gjort bekantskap med. De stora, vita, enkla blommorna var platta, och svävade högt ovanför lövverket. På avstånd såg växten som en ”olympisk tyngdlyftar-lag”-version av höstanemonen ’Honorine Jobert’.

 

Jag var fast direkt. Jag började leta efter andra Saunders-pioner i kataloger och upptäckte dussintals andra önskvärda sorter, från djupaste glödande karminröd till alla tänkbara rosa nyanser till gnistrande vitt. Det finns även en med ovanlig lavendelrosa sort som lämpligt nog heter ’Lavender’. De flesta Saunders-pioner är enkla och blommar tidigt. Ett antal har ett flikigt eller finfördelat bladverk till skillnad från den vanliga skaran örtartade pioner.

 

Fram till de första pionårtiondena fram till 20-talet var de örtartade pioner som dominerade i trädgårdarna världen över högt uppfödda former av arten Paeonia lactiflora, som kom till Europa från Kina år 1784. Kända som kinesiska eller lactiflora-pioner, satt de snabbt de europeiska P. officinalis-sorterna (bondpioner) i sin skugga, och snabbt ledde detta till en frenetisk pionförädling bland trädgårdsmästarna.

 

År 1900 hade de ledande företagen, såsom Lemoine i Frankrike, Kelway & Sons i England, och Goos och Koenemann i Tyskland släppt hundratals nya lactiflora-sorter, av vilka många, t.ex. den vita, körsbärsrödfläckiga, fyllda och väldoftande 'Festiva Maxima' och kallrosa 'Sarah Bernhardt' med sina fransiga kronblad fortfarande är populära. De är praktfulla varelser, ofta starkt parfymerade och tröga i starten. Om de har ett fel, är detta att de tunga blommorna lätt dras ner mot jorden vid regn om man inte stöttar dem ordentligt och att de röda sorterna är något dystra. Men det verkliga problemet med dessa lactiflora-pioner var inte i blommorna själva, det var att förädlingen hade tagits så långt det kunde gå, och det enda och bästa man kunde hoppas på var mer i samma stil.

 

Sådan var situationen i vilken AP Saunders befann sig på 1920-talet, då han bestämde sig för att prova på pionförädling. Han var en kanadensisk-amerikansk professor i kemi vid Hamilton College i Clinton, New York, och verkade ha ärvt en förkärlek för trädgårdsförnyelse och -förbättring av sin far, Dr William Saunders, som under 25 år var chef för den centrala Experimental Station i Ottawa, en stor, statligt drivna gård, vars ena fördel var en milslång perennrabatt för testning.

 

Saunders drevs även av ren nyfikenhet. Han var inte mycket intresserad av rena lactiflora-sorter, utan han fängslades av utmaningen att korsa lactifloras med andra pionarter för att producera en klass av växter som så småningom kom att kallas hybridpioner. Innan Saunders påbörjade detta, hade bara ett fåtal trädgårdsmästare försökt dessa typer av korsningar, och hade gjort det på en mycket begränsad omfattning (Lemoines korsningar mellan P. lactiflora och P. wittmaniana, vilket gav den vackra, blekgula ’Le Printemps’ och den rodnande 'Mai Fleuri’, är klassiker). Mångas ovilja att syssla med den här typen av avel berodde på det ogrundade antagandet att på grund av genetiska barriärer skulle korsningen med stor sannolikhet misslyckas. Saunders, den alltid granskande vetenskapsmannen, var skeptisk till detta påstående. Senare i sitt liv skrev han: "När jag var yngre och mer blåögd, fick jag höra botanist säga att allt man behövde veta var antalet kromosomer i de olika arterna och att om båda arters kromosomantal stämde skulle man kunna korsa dem, inte annars. Detta förslag var vänligt tänkt men visade sig senare att vara felaktigt.”

 

Under de kommande 30 åren korsade Saunders alla de lactifloras med alla andra örtartade arter han kunde lägga händerna på. Han började med en ganska enkel korsning mellan P. lactiflora och den anspråkslösa, föraktade P. officinalis. Resultaten var häpnadsväckande. Saunders rapporterade om dessa första experiment: "Den slående individer så långt i det här loppet är singlar på grund av sin kroppsbyggnad, storlek och färg. Som bäst är de enorma, upprättstående, skålformade blomningar av de mest intensiva glödande och livfull scharlakansröda färg med en mycket effektiv grupp av ståndare ibland randiga med rött". Saunders hade snabbt expanderat sin pool av föräldrar att inkludera fler spännande arter som eldröd P. peregrina och P. tenuifolia och anemon-liknande P. emodi. Han lyckades även så småningom att få avkomma från en av de mest svårlösta arter av allt, den svavelgula P. mlokosewitschii (svavelpion). Det tog "bara" ca 5 000 försök. Bland hans sista försök var de så kallade fyrartshybrider (quad-hybrider), som innehåller generna av fyra olika arter, det största antalet föräldrar någon hybridpion hittills har kunnat stoltsera med.

 

Framtagingen av nära 200 örtartade hybrider minskade inte Saunders passion, tvärtom. Han var också fascinerad av buskpioner. För att få sina fabriker till större spridning, etablerade han en plantskola som, efter hans död 1953, fortsatte att drivas av hans dotter, Silvia. År 1977 sålde hon plantskolans lager till Dr David Reath, från Vulcan, Michigan. Sedan dess har Saunders hybrider halkat ner från den framträdande position de en gång åtnjöt bland trädgårdsmästare, men de har aldrig försvunnit helt från plantskolornas listor.

 

Så där har ni hemligheten av Saunders-hybriders "udda skönhet”: det hela handlar om rätt blandning av vilda gener. Men även om de flesta av de Saunders-pioner ser ut som om de samlats in från en stenig sluttning i Kaukasus eller västra Kina, har de tydliga fördelar jämfört med sina föräldrar, framförallt mycket större blommor och en betydligt längre blomning; de flesta hybriderna blommar i ett par veckor i stället för ett par dagar, såsom den vilda arten gör. Jag tror dock att Saunders hybrider passar bäst i naturliga miljöer, som i den soliga gläntan mellan två buskar eller vid skogsbrynet, än i formella planteringar, som är som gjord för lactifloras.

 

Hade jag otaliga tunnland av mark i mitt förfogande skulle jag frestas av att samla så många Saunders-hybrider som möjligt. Men eftersom jag bara har ett bråkdel av ett tunnland, och inte den soligaste tomten, får jag begränsa mig till en handfull. Här några av de i mitt tycke vackraste:

Enastående bland de vita är ’Late Windflower ', som även nämns i början, och dess något tidigare (med en vecka eller två) motsvarighet, ’Early Windflower’. 'Requiem’, med dess glänsande, mörkgröna, djärvt flikiga bladverk, och ’White Innocence’ som tornar högt över allas huvuden med sina vitsippsliknande blommor med en nyfiken kluster av gröna fruktblad i mitten.

 

Bland de röda kan nämnas följande: ’Legion of Honor’, med flammande röda blommor över det finflikiga bladverket, ’Earlibird’, med ännu finare, dillipionliknande bladverk, och den enorma, smal, guldrufsiga ’Lustrous’.

 

Och de rosa… ahhhh, de rosa! Vilken varierande skara av skönhet de erbjuder; från den bedrägligt bräckligt blekrosa 'Sweet May’ till den rosformade, intensiva ’Cytherea’ och den vällustigt rundade, mellanrosa ’Great Lady’.

 

Saunders-hybriderna utgör en av pionvärldens största skatter. Jag föreslår att du planterar några, om inte för att bevara dessa vackra pioner för framtida generationer, så helt enkelt av nyfikenhet för att se vad det var som så inspirerade den store professorn.

 

Här nedan en lista över några Saunders pioner, fördelade efter färg. Länk till en fullständig lista finner du i slutet.

 

Vita

‘Archangel’ (1950): enkel

‘Camellia’ (1942): halvdubbel

‘Campagna’ (1941): enkel

‘Carolina’ (1950): enkel

‘Chalice’ (1929): enkel

‘Early Daybreak’ (1949): enkel, elfenbensvit, rodnande

‘EarlyWindflower’ (1939): enkel, högrest

‘Elizabeth Cahn’ (1942): enkel, grönaktigt vit

‘Garden Peace’ (1941): enkel, hög (F2 hybrid)

‘Horizon’ (1943): enkel, rodnande vit

‘Lady Gay’ (1950): enkel, rodnande vit

‘Late Windflower’ (1939): enkel, ormbunksliknande bladverk

‘Moonrise’ (1949): halvdubbel, elfenbensvit (F2 hybrid)

‘Papilio’ (1950): enkel, rosatonad elfenbensvit

‘Requiem’ (1941): enkel, vita, vaxartade kronblad (F2 hybrid)

‘Rushlight’ (1950): enkel, elfenbensvit-krämfärgad

‘Sanctus’ (1952): enkel, gyllene center

‘Seraphim’ (1929): enkel, mycket tidig

‘White Innocence’ (1947): enkel, medelsent blommande, mycket högrest

 

Rosa

‘Astarte’ (1951): anemonformad, elfenbensvit-rosa

‘Audrey’ (1938): enkel eller halvdubbel, rodnande

‘Birthday’ (1935): enkel

‘Cavatina’ (1935) enkel, gulbrun ton

‘Claudia’ (1944): halvdubbel

‘Cytherea’ (1953): halvdubbel, djup rosa

‘Echo’ (1951): enkel, lavendelrosa (F2-hybrid)

‘Elizabeth Foster’ (1941): enkel, klarrosa

‘Fantasia’ (1931): enkel, blekrosa (F2-hybrid)

‘Firelight’ (1950): enkel, djuprosa

‘Grace Root’ (1940): enkel, ljust laxrosa

‘Great Lady’ (1943): enkel eller halvdubbel, klar medelrosa

‘Honor’ (1941): enkel eller halvdubbel, klarrosa

‘Hope’ (1929): halvdubbel, ljust körsbärsröd-rosa

‘Janice’ (1939): halvdubbel, laxrosa

‘Laura Magnuson’ (1941): halvdubbel, körsbärsröd-rosa

‘Lotus Bloom’ (1943): halvdubbel, ljust rosa

‘Lovely Rose’ (1942): halvdubbel, djupt rosa

‘Ludovica’ (1941): halvdubbel, klarrosa

‘Magnolia Flower’ (1949): halvdubbel, malvarosa

'May Lilac' (1950): enkel-halvdubbel, lavendelrosa

‘Nathalie’ (1939): halvdubbel, klar laxrosa

‘Nosegay’ (1950): enkel, laxrosa (F2-hybrid)

‘Pageant’ (1941): enkel, rosa

‘Playmate’ (1950): enkel, djupt rosa, ormbunksliknande bladverk

‘Queen Rose’ (1949): halvdubbel, klarrosa

‘Rose Crystal’ (1955): enkel, elfenbensvit rosa (F2-hybrid)

‘Rose Diamond’ (1943): enkel, laxrosa

‘Rose Garland’ (1943): enkel, mellanrosa

‘Rose Tulip’ (1947): enkel, rosa

‘Roselette’ (1950): enkel, ljust rosa

‘Rosy Cheek’ (1943): halvdubbel, djupt rosa

‘Rosy Wreath’ (1941): enkel, djupt rosa

‘Shell Pink’ (1939): enkel, blek rosa, mycket tidig

‘Skylark’ (1942): enkel, klarrosa

‘Sophie’ (1940): halvdubbel, körsbärsröd-rosa

‘Sweet May’ (1955): enkel, 4-artshybrid, blekrosa

‘Victoria Lincoln’ (1938): halvdubbel, till dubbel, klarrosa

 

Röda

‘Alexander Woollcott’ (1941): halvdubbel, karminröd

‘Bravura’ (1943): enkel, ceriserosa med vita strimmor

‘Buccaneer’ (1929): enkel, ljust karminröd

‘Cardinal’s Robe’ (1940): halvdubbel, scharlakansröd

‘Carina’ (1944): halvdubbel, scharlakansröd

‘Constance Spry’ (1941): halvdubbel, ljust körsbärsröd

‘Defender’ (1929): enkel, mahogny-karminröd

‘Earlybird’ (1939): enkel, mycket tidig. Dilliga blad. Röd.

‘Edward Steichen’ (1941): halvdubbel,

‘Ellen Cowley’ (1940): halvdubbel,

‘Emblem’ (1941): enkel, klarröd

‘Good Cheer’ (1942): enkel, ljust lackröd

‘Heritage’ (1950): dubbel, karminröd

‘Legion of Honor’ (1941): enkel eller halvdubbel, scharlakansröd

‘Lustrous’ (1942): halvdubbel, glödande scharlakansröd

‘Montezuma’ (1943): enkel, karminröd

‘Nightwatch’ (1950): halvdubbel, rödsvart

‘Paladin’ (1950): halvdubbel, karminröd (dvärg)

‘Patriot’ (1943): enkel, karminröd

‘Postilion’ (1941): halvdubbel, djupt scharlakansröd

‘Red Red Rose’ (1942): halvdubbel, klart scharlakansröd

‘Reward’ (1941): enkel, mörkt vinröd

‘Your Majesty’ (1947): enkel, klart scharlakansröd

 

Blandningar och ovanliga färger

‘Athena’ (1955): enkel, vit med rosa markeringar

‘Daystar’ (1949): enkel, blekt gul (F3 hybrid)

‘Lavendel’ (1939): blekt syrenlila

‘Nova’ (1950): enkel, blekt gul

‘Picotee’ (1949): enkel, vit med rosalila kronbladskanter

‘Sprite’ (1950): enkel, vit and rosa

‘Starlight’ (1949): enkel, elfenbensvit-ljusgul

‘Sunlight’ (1950): varmt rosa-elfenbensvit, dvärgpion

‘Winged Victory’ (1950): enkel, elfenbensvit med en gulbrun ton, karminröd center

 

OBS! En fullständig Saunders-lista finner ni här: http://www.paeon.de/navigation/bree_saunders_1.html

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved